Tillsammans i 7 år och tio dagar / 2567 dagar

Den 18 augusti 2009 körde jag och Anna till ett litet ställe utanför Vetlanda för att hämta Ansgar. Jag hade sett honom i en annons på blocket, han var helgrå och gullig precis som jag ville att min katt skulle se ut. Jag ringde på annonsen, han fanns kvar och jag fick hämta honom nästa dag.
 
När vi kom dit för att hämta honom var han totalt livrädd och minst sagt flyktbenägen. När vi fått in honom i bilen hoppade han i panik mot fönsterrutorna i ett försök att komma ut, men när Anna satte sig bak med honom och höll honom blev han lugnade och somnade till sist.
 
 
Första åtta timmarna spenderade han under skåpet i vårt kök. Han var rädd och vägrade komma fram. Till slut fick jag dra ut honom därifrån och så stängde jag in oss i ett rum som var 3,5x1,5 meter. Där var vi i ett par dagar tills han lugnat ner sig något. Han kom fram och lekte och en gång låg han vid fotändan och sov tillsammans med mig!
 
 
I slutet på augutsi flyttade vi till Stockholm där Ansgar, jag och mitt ex skulle bo. Lägenheten var bara 22 kvm, men det var ingen fara, han trivdes bra. Jag hade till en början inget jobb utan var mycket hemma på dagarna. Försökte lära känna Ansgar och få honom att känna sig trygg, men det var svårt för han var ganska skygg av sig. Vi var ute och gick en del i sele, vilket han uppskattade mycket. Sakta men säkert började han känna sig tryggade, och när jag haft honom i ett par månader hoppade han för första gången upp i mitt knä. Inte för att lägga sig där utan han hoppade upp, stod där och hoppade sedan ner. Det kanske låter löjligt, men det var ett väldigt stort steg för honom och jag kommer ihåg hur glad jag blev när han gjorde det.
 
 
I januari flyttade Ansgar och jag till Västerås för jag skulle börja plugga till sjuksköterska. Lägenheten var ett par kvm större och hade ett loft där han tyckte om att vara på. Under våra första 1,5 år pendlade vi typ varannan helg till Stockholm (plus en del tågresor hem till mamma), och han var (ÄR) så himla duktig på att resa. Min fina lilla kille!
 
 
Det har tagit, tid, flera år faktiskt, för honom att känna sig trygg, vara lugn och inte skygg så fort det kommer hem någon till oss. Jag vet inte hur hans uppväxt dom första veckorna i sitt hem var innan jag köpte honom, men något måste ha hänt med tanke på hur skygg och stressad han var. Nu har vi utvecklat en så fin och stark relation och jag vet att han litar på mig. Jag kan läsa av honom, vet exakt vad han känner och vad han vill när han jamar. Han sover i min säng tillsammans med mig, är otroligt kelig och buffar/kraffsar på mig för att visa att han vill gosa mer.
Ansgar är min life saver, bokstavligt talat. När jag legat i sängen, helt apatisk, och önskat att inte behövt leva har han varit där med mig. Trots att jag i perioder varit övertygad om att det vore bäst för alla om jag vore död så har jag känt ett ansvar för honom. Så jag har tagit mig ur sängen, gett honom mat, tömt hans låda och fortsatt att leva för hans skull. Han betyder så mycket för mig och det är så svårt att beskriva. Jag är skyldig honom så obeskrivligt mycket. Jag älskar dig Ansgar.
 
 

Kommentarer
2016-08-29 @ 05:07:30

Så fint inlägg :)


Kommentera:

Du heter:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (visas ej)

URL/Din bloggadress:

Skicka:

Trackback