Alla har en kropp. Du har det och jag har det. I kroppen finns det njurar, en lever, lungor, tarmar, vener och artärer. Utan kroppen kan vi inte finnas. Utan den är vi ingenting. Oavsett om du har ett funktionshinder, är amputerad eller frisk så behöver du kroppen för att kunna leva.

Och ändå behandlar vi den så illa. Antingen så äter vi fel saker/för mycket/skräpmat, eller så äter vi ingenting. Vi kan träna så mycket så att kroppen går sönder eller så sitter vi hemma och låter den förfalla. Nya dieter ska ständigt prövas och jämföras med varandra. LCHF, GI-dieten, 5:2. Man kan ofta höra kring lunchbordet på jobbet hur det diskuteras kring den just nu aktuella dieten, och hur många kilon som tappats. Man hör också hur sugen personer egentligen är på den där smörgåsen eller pastarätten eller godisbiten. Men dieten förbjuder oss att äta det. Och skulle vi trots förbudet äta måste vi kompensera med att träna eller äta ännu nyttigare följande dag.

Jag anser att samhället är ätstört. Vi tillbringar så mycket tid åt att tänka på mat och träning, och det av alldeles fel orsaker. Ofta är huvudsaken till att vi tränar inte att kroppen ska må bra, utan att vi vill få en annorlunda kropp. Vi väljer dieter eftersom dom allra flesta lovar en ”snabb viktnedgång” utan att vara alldeles för krångliga. I mataffärerna ser vi produkter som  är märkta med ”dietistens val” eller hur kalorisnål yoghurten är. Summan av kardemumman så väljer vi, oftast, inte att träna huvudsakligen för att kroppen ska få må bra eller väljer den maten vi tror att vi ska må bäst av, utan för att förändra hur vi ser ut. 

Jag ska inte ljuga. Jag har inte heller varit så snäll mot min stackars kropp. Sanningen är att jag faktiskt hatar den. Jag avskyr att se mig själv i spegeln för jag hatar hur jag ser ut. Jag inte äta vad som helst utan att tänka på alla kalorier som jag stoppar i mig och att det är någonting jag ”inte borde” äta. Jag får panik och har börjat gråta när jag varit tvungen att sätta på mig badkläder; är livrädd för att folk ska titta på mig och äcklas utav att jag inte är modellsmal. Äcklas utav groparna och ärren på mina ben, att min mage inte är platt eller att armarna ska vara för stora.

När det enda vi ser på film är smala människor med ”perfekta” kroppar, alltså smala kvinnor och muskulösa män, när tidningsrubrikerna skriker ut tips på nya dieter eller nya träningssätt att gå ner i vikt snabbt för att bli den där ”mäniskan du alltid drömt om”, så är det inte konstigt att vi får en skev bild om oss själva. Och har man då sedan innan en taskig självbild är ovanstående fucking döden. Det är inte med vilje vi börjar se ner på våra egna kroppar för att det inte är något mellanrum mellan låren eller att rumpan inte är fast och rund eller att brösten är i den perfekta storleken. Vi har liksom glömt bort att syftet med kroppen är att vi ska kunna leva. Det basala syftet är inte att den ska vara smal, kurvig och platt på samma gång, eller muskulös med magrutor och synliga bicepsmuskler, utan det är att vi ska kunna få möjligheten att leva och upptäcka världen, att älska och att göra sånt vi tycker är kul. Den finns till för att vi ska kunna åka på festivaler, stå och hoppa till konserter eller gå upp och ner för Oxford street. Den förtjänar inte att hatas eller att gömmas undan. Den finns inte till för att vi ska plåga den på olika sätt. Det låter otroligt klyschigt, men jag tror faktiskt att kroppen måste vara en utav våra bästa vänner för att vi ska kunna må så bra som möjligt.

Och ja. Jag önskar verkligen att jag någon dag på riktigt skulle tycka om min kropp och att jag skulle kunna ta in allt jag skrivit här ovan, men just nu känns det omöjligt. Jag får istället tro på tanken att alla människor inte tycker att anorektiska modeller är just den kroppstypen som man tycker om. Men mest av allt behöver jag nog bara övertyga mig själv om det.