När jag hittar gamla utkast som jag skrivit för längesen om hur det är att vara bipolär kan jag inte annat än att vara så himla glad och tacksam över att mitt liv numera är relativt stabilt.

 

"Jag har pendlat mellan att ligga på golvet och gråta, ha sån ångest och lite livslust att jag inte kunnat ta mig någonstans, till att det bokstavligen känts som om blodet bubblat i mina vener medan jag sjungit och halvhoppat fram eftersom det känts för sakta att gå. Det har i perioder tagit mig timmar att komma iväg till affären som låg tre minuter från min lägenhet för att handla mat medan jag andra gånger på ren impuls åkt till maxi och storhandlat.

 

Ibland har mitt humör växlat så fort att jag gått från att skratta till att gråta, till att vara arg och förbannad till att börja skratta igen, allt inom loppet utav några minuter. Ibland är jag i samma stämningsläge i allt mellan fjorton dagar till två månader, och vissa gånger kastas jag mellan att ha känslan av total upprymdhet för att några timmar senare ligga apatisk på sängen. Mellan dessa perioder, alltså övervägande tid utav mitt liv, är mitt humör reglerat som det "bör" vara. Jag kan vara ledsen och jag kan vara glad, men utan att det tas till de yttersta gränserna. Då är jag vad som i folkmun brukar kallas som "normal"."

 

Skulle bara vilja krama om lilla 22-åriga mig, ge henne en klapp på kinden och säga åt henne att hon inte är konstig eller annorlunda, dålig eller ful, utan att hon kommer få rätt hjälp och mediciner som kommer göra att hon mår bra igen. Så keep on fightin' alla där ute som av någon anledning mår dåligt eller är allmänt opeppiga på livet. Puss och kram till er och jag hoppas att ni också kommer få rätt hjälp och få må bra because alla förtjänar det, no matter what.