Det blev en paus här. Det blev också en paus i livet. Det blev ett tvärstopp men nu i efterhand förstår jag varför. När hjärnan har arbetet på högvarv under en längre tid då jag jobbat extra, anmält mig till kurser på jobbet, handlat 40 tejprullar på ebay eller åkt till London enbart för att köpa en väska för £10. Då. Och jag flöt ju med för livet lekte och alt var fint och även fast en svag röst viskade någonstans långt långt långt inifrån ett skrymsle i min bubblande kropp att "du borde stoppa det här, du kan inte låta det gå längre" så lyssnade jag inte. Såklart. Det är svårt att göra det när en är mitt i ett hypomant skov. Och det är inte alla som märker men jag känner i kroppen. Blodet bubblar och det är fullt med elektricitet i hjärnan. Jag känner det. Den pulserar fram och skickar ut gnistrande impulser.

 

 

Sen tar det stopp. Jag förnekade känslorna som kom krypande, förnekade den psykiska tröttheten. Därför slog depressionen undan benen på mig ganska överraskande. Det är lätt att bara gå på rutin, att göra göra göra utan att tänka eller känna. Och när jag då tillät mig att känna efter så upptäckte jag att jag inte kände någonting. Jag var inte arg, jag var inte ledsen, jag var inte glad, irriterad eller hade ångest. Jag var ingenting. Och där är jag nu. Jag väntar på att få hjälp, på att få en läkartid, men det är inte lätt. Det är frustrerande att ligga här hemma och känna hur det blir sämre, eller iallafall inte bättre, när jag vet att läkartiden är först om två veckor.

 

Livet alltså. Men det vänder. Jag vet det. Det vänder alltid, och det är det jag försöker komma ihåg. Det vänder.