Det känns som om jag måste skriva detta, för jag kan inte bara fortsätta blogga som om ingenting har hänt.

I tisdags förra veckan gick min finaste morfar bort mycket hastigt efter att ha fått en blodförgiftning.

Jag träffade honom senast i somras när jag var över till Gotland. Han var sig lik, gick runt i Hejnum, satt och drack te på uteplatsen och när vi åt tacos satt han, som varje gång vi ätit tacos där, och drog nachoschipsen runt i cheddardippburken för att verkligen få ur allt, haha.

 

Morfar var en man som ville sköta om sig själv och ville gärna ha koll på saker och göra saker på sitt sätt. Men han var också rolig och kunde slänga ur sig saker som fick oss att titta förvånad på honom och sedan gapskratta, som exempelvis en gång när vi satt på uteplatsen och fikade, och morfar tittade upp mot heden och fundersamt sa för sig själv "tänk om det skulle komma ut en dinosaurie ur skogen", eller när han, på skoj, sa att grannarna odlade hasch i sitt växthus. Han älskade allt som hette fika eller godis och tyckte om när vi hade köpt lösgodis och han fick smaka godisar han aldrig ätit innan.

 

 

Det känns så knäppt att han är borta. Allt gick så himla fort och så plötsligt var det över liksom? Det är så fruktansvärt svårt att ta in. Men jag är glad för hans skull, att det gick så snabbt och att han inte fick lida.

 

Älskade morfar. Jag saknar dig.